Takao-san
Igår var jag och klättrade i japanska berg, eller vad japanerna kallar berg och klättring i alla fall. Det är nämligen så att japaner gillar naturen, men det ska vara på deras villkor och lättillgängligt för alla. Därför var det breda gångvägar upp till toppen och många som var där samtidigt som oss då det var helgdag igår. Men det ger i alla fall många möjligheten att ta sig ut i naturen och uppe på toppen kunde jag se folk i platåskor och annat man absolut inte förknippar med att klättra upp på berg. Nu är det ju fortfarande jobbigt att gå alla de där höjdmetrarna upp till toppen även om man kunde gå på en slät väg där hindren snarare var långsamma japaner än terrängen i sig.
Japaner på väg upp, Sangeeta som vilar.
Det fanns även en bergbana och en sittlift som gick halva vägen upp om man ville ta det lite lugnare på sin utflykt, men jag och Sangeeta promenerade hela vägen upp. För att sedan gå halvvägs ner igen på en annan led där vi fick gå över en hängbro. Varefter vi gick hela vägen upp till toppen igen. För att kunna ta en led längs en liten bäck på vägen ner för att inte vandra samma väg ner som upp.
Halvvägs upp, nära stationen för bergbanan, fanns det ett ap-zoo som vi kollade in på vår väg upp för berget. Det var lite av en besvikelse, för att inte tala om det tillhörande gräs-”museet” med över tre hundra sorters gräs. Jag såg till att börja med inte tre hundra sorters gräs och hade jag gjort det hade det inte varit något roligare för det. Men det ingick i priset för att kolla på aporna så vi passade på att kolla det ändå.
Ap-zoo.
Vägen ner till hängbron var faktiskt allt annat än en slät och bred gångväg utan istället en smal stig täckt med rötter och en riktigt brant backe precis bredvid. Det gjorde att det var lite spännande att möta alla som var på väg upp då stigen inte var särskilt bred och backen inte såg allt för tilltalande ut att ramla utför. Men det gick bra så vi fick gå över hängbron mitt inne i den japanska lövskogen som pryder alla berg häromkring.
Hängbro.
Även om det var många andra som sprang omkring där uppe på berget så var det en rolig upplevelse, dels bara för att få se hur japanerna gör när de är ute i naturen men också för att kolla på utsikten. Det är något speciellt med att se de mjuka lövskogarna i en uppsjö av gröna nyanser när man mestadels är van att se tall och granskog som man har hunnit bli lagom less på, alla som åkt inlandet söderut från jämtland någon gång vet vad jag pratar om.
Utsikten halvvägs upp.
Själva toppen var inte så speciell då det var som en stor rastplats där det satt mängder med japaner och åt lunch eller stod i kö för att köpa glass i något av stånden där uppe, det är givetvis el draget hela vägen upp till toppen. Men det fanns en utsiktsplats där uppe där man faktiskt hade rätt bra utsikt även det tyvärr var lite disigt för dagen. Nu ska man inte klaga på vädret då det fortfarande var över tjugo grader varmt och bara skönt att solen inte lös allt för hårt på en där man sprang uppför, nerför och tvärs över berget.
Nervägen längs bäcken var den mest utmanande där man emellanåt faktiskt gick i bäcken, eller i alla fall på stenar utlagda där. Det var heller inte alls lika många som gick den här vägen och väldigt få barnfamiljer, de tog gångvägen förbi templet upp och ner istället.
På väg nerför bäcken.
Givetvis samlades det stämplar när man gick omkring där, ingen utflykt här är ju komplett utan att samla lite stämplar. Eftersom det här är japan så fanns det ju givetvis ett ställe att tvätta bort dammet från skorna på också nere vid stationen där det bara var att ta en borste och vatten och börja rengöra. Sammantaget en trevlig dag som gjorde att jag var lite trött i ben och fötter igår kväll, precis som det ska vara.
Big in Japan? 